Hela veckan har jag varit så orolig. Mått så dåligt. Idag är det precis en vecka sen vi märkte att Hulda var sjuk. Hulda var ett får. Det var så här, att det såg precis ut som att hon skulle föda sitt lamm. Men det var alldeles för tidigt, och får brukar inte få sina lamm för tidigt. Alltså förstod vi att det var ett missfall hon hade fått. Att lammet i hennes mage var dött. Nu gällde det bara att få ut det döda lammet, så att inte Hulda skulle bli skadad av det. Pappa ringde till vetrinären, sen kom min farbror som är bonde och vet mycket om djur dit för att försöka få ut det döda lammet. Men det var stopp. Han kunde inte få in handen dit lammet låg. Då ringde min farbror vetrinären och de pratade jättelänge. Tillsist konstaterade de att Hulda hade fått ett framfall. Framfall betyder att hela livmodern åker ut ur kroppen och hänger ut genom rumpan. Och det var just vad det gjorde på Hulda. De testade att trycka tillbaka livmodern in i henne igen, men den bara åkte ut. Vi fick veta av vetrinären att när människor får framfall så klarar sig alla eftersom man opererar det. När kor får det klarar ungefär 8 av 10. Men när får får ett framfall klarar sig bara ungefär 1 av 10. Så vi visste att chansen var liten men vi hade i alla fall kvar henne i så fall hon skulle bli bättre. Så, igår förmiddag sa pappa att vi var tvungen att ta bort henne. Att det inte gick nå mer, han sa att det luktade lik i hela fjöset för att lammet hade börjat ruttna i hennes mage och han sa också att hon bara stod helt stilla med huvudet sänkt och hade ont. då kände jag: vi har gjort vad vi kunnat och nu plågar vi bara henne, det är bättre att hon får somna. Det gick en liten stund och sen kom pappa och sa att när han hade gått in till henne nyss så såg han att hon hade somnat in själv. då bröt jag ihop. Döden slog hårt i ansiktet. Lillsötan Hulda. Världens sötaste lilla bråkstake. ditt liv blev så kort. Bara ett år gammal. Varför? Varför skulle inte du kunna få ett långt liv? Du som aldrig gjort någon nåt ont. Världens gosigaste var du också. När man försökte gosa med de andra fåren började du puffa på en och sparka på ens ben för att få uppmärksamhet. Du var alltid så livlig. Alltid med på allt. Men nu. Nu ligger du bara stilla. Jag var ute och kollade på dig igår. Hur kan man vara så vacker när man är död? Din kropp låg där på marken. Ditt huvud vilade mot stenväggen. Jag kollade på din lilla kropp. Så liten, så späd. Bara ett år gammal. Men du såg så lycklig ut. När du låg där såg det ut som du log det mest avslappnande lyckligaste leende nångonsin. Man såg att du var någon annan stans nu och att du inte hade ont längre. Att du just var så lycklig som du såg ut när du låg där. Jag försöker intala mig själv att du betar på stora sommarängar och att du få vara med ditt lilla lamm just nu. Långt bort, På en bättre plats än den här grymma världen. Jag minns för några veckor sedan när jag var ute i hagen, du kom fram till mig och kollade på mig och jag sa: "så Hulda, det är inte så långt kvar tills du får ditt första barn nu. Jag vet att det kanske kommer kännas lite läskigt för dig att bli mamma för första gången men jag lovar dig, du kommer att älska ditt lamm så mycket. Hon/han kommer va så himla söt, precis som du. Jag längtar så mycket efter att få träffa den." Jag fick aldrig träffa den, men jag vet att du har fått gjort det nu Hulda. Den här sommaren kommer bli tom. Riktigt tom. Du var nästan lite som Pytte, även om ingen kan vara som henne. 

Jag tror att får har känslor. Även om de inte är lika som människors. Under hela Huldas sjukdomstid stod hennes mamma, Avril, vid staketet till Hulda och  kollade in på henne. Igår, när hon hade dött låg hon ner nästan hela dagen. Det är inte vanligt för Avril som brukar i vanliga fall vara lika sprallig som sin dotter. Men igår låg hon bara på samma ställe hela dagen med huvudet sänkt ner mot backen. Jag tror hon kände att hennes lilla dotter var borta. Att hon låg död mot marken. Jag kommer aldrig glömma fåret Hulda. Världens bästa. Jag kommer heller aldrig att glömma hur det är att se någon som är död, hur docklikt vacker dom är. Jag är glad att Hulda fick somna in på det naturliga viset. Det kändes som att naturen har fått slutligt sin cirkel. Vi föds och vi dör. Men vi vet inte att vi gör något av det. När man är död är man död. Då får man äntligen må bra. Det gör hon nu. Men det är jättejobbigt för oss som är kvar på jorden och får ta all sorg och tomrum.

Vila i frid nu, lillsötan Hulda <3

Kan inte förstå att du är borta föralltid nu <3

//EMMA